För kung och fosterland

Inatt dödade jag kungen. Det var inte brutalt, det var en konung värdigt. Men han dog. Jag orsakade landssorg. Det var fruktansvärt.

Det var visserligen en dröm.

Det började kanske lite med lejon och noshörningar och annat som jag trodde var att överträffa min egen fantasi. Men förmodligen var min Spotifylista med enbart musik från Disney något som gav mina drömmar möjlighet att tänka Lejonkungen, lejon och således också Sveriges konung.

För helt plötsligt var ett av lejonen dödat av några av noshörningar (hur noshörningarna härleds från gårdagens händelser vet jag absolut inte) och helt plötsligt var lejonet inget lejon, utan kungen. Och helt plötsligt var det det jag som låg bakom bråket mellan lejon och noshörningar och helt plötsligt var Sveriges landssorg delvis mitt fel. Jag vaknade kallsvettig.

Dels kallsvettig för att jag hade orsakat flaggor på halv stång över hela landet och dels kallsvettig för jag börjar undra om det är så här mitt undermedvetna börjar överväga att ge upp min rojalistiska åsikt för en mer republikansk sådan. Men det skulle jag ju aldrig erkänna.

Jag gillar ju kungen. Att jag drömmässigt dödar honom med noshörningar kan ju inte vara något viktigt.

Jag gillar kungen. Jag gillar inte Freud.